Fuck me

Suck, vad jag låtit mig själv förfalla i år, snart December och jag mår skit, fortfarande, och jag ser tyvärr inget slut på det.

Mina sk. nyårsuppdrag, sådant som jag tänkt klara av detta året är det helt åt helvete med. Jag ska nog inte lämna några såna här nästa år, jag klarar ju inte av det i alla fall. Och nu har jag en månad kvar och om jag känner mig själv så kommer det inte hända nåt.

Det jag skrivit i grönt skrev jag i April i år, det i rosa är så som det är nu.

Uppdragen:

Tänka positivt, göra saker helhjärtat

- Åh, vad jag oroar mig för att jag inte ska trivas på nya skolan, tänk om det bara är en massa snobbar där… Å jag vet inte ifall det är min grej heller…

Tänka positivt, det blir säkert jättebra…hoppas jag…

Så här va det: Jag var och snurrade lite på sjuksköterskeprogrammet i Gbg, men jag hade extrem ångest över att det inte alls va vad jag ville läsa till och sedan jobba med och varför utbilda sig till något man inte vill bli?

Nu har jag lyckats hoppa av och läser nu istället en kurs i positiv psykologi. Den handlar om happiness och välbefinnande.

Tror det kan bli bra.

Så här är det: Jag har inte tänkt särskillt positivt alls sedan dess, under happiness kursen blev jag bara med deppig och nu är det värre, jag kanske ska ta livet av mig.

Är det inte bätte sen när det börjar bli lite varmare så jag kan va ute så gör jag det.

Göra saker helhjärtat kanske det går lite bättre med, jag är ju deppig helhjärtat.

Tanken är att jag söker jobb för att få min arbetslivserfarenher för att kunna komma in på psykologprogrammet som jag inte vet i fall jag vill gå längre.

Jag vill ingenting längre.

Börja träna, bygga muskler, öva smidighet

Å jag är en sån latmask, har inte tränat sen i våras men nu har Sam å jag bestämmt att vi ska börja träna nåt nu i vår, så får jag ta det från där.

Får se vad det blir bara, jag vill dansa också…

Så här blev det: Har inte tränat ett skit, har bara gjor lite sit-ups men inget regelbundet. Ska ta tag i detta nu.

Så här är det: Jag har inte tränat ett skit, jag försökte ta en promenad om dan men det funkade bara i en vecka jag vill liksom inte riskera att stöta på någon ”bekant” som ska leka trevlig.

Bli av med obsessions och ovanor

-Jag kan inte riktigt lita på att alla tankar å idéer jag har är sanna eller stämmer med verkligheten eller andras uppfattning, för det kanske de inte alltid gör.

Därför ska jag bombardera de jag älskar(å som älskar mig) med mina tankar så får jag se vad de säger om det, när jag får någon tanke som är jobbig.

- Jag får väldigt lätt för mig saker, å sen blir de ”sanna” i mitt huvud. Det ska ändras på.

- Jag oroar mig för saker å får en sk. passiv ångest ibland, ska bli mer kreativ i ångesten

- Jag ska skaffa ett självförtroende så jag slipper ha komplex för min personlighet, ja vet, det är en knepig grej att ha komplex för…

-Sluta tänka på att jag ser konstig/knepig ut eller att mitt fejs är konstigt å fult. Det är bara i mitt huvud det är så.

Det är lite konstigt, hade mitt fejs suttit på ngn annan hade jag tyckt det va fint, men det är bara inte ”Jag”

Så här blev det: Jag oroar mig fortfarande, men nu är jag faktiskt mer kreativ och problem orienterad i mitt tänk, dvs. att jag försöker hitta lösningar istället för att bara panika över det.

Självförtroende är ju en bra grej, men självkänsla är bättre, men jag behöver öva på båda, hela tiden.

Så här är det: Det är skit med allt, och jag har inte kännt att jag kunnat prata med älskligarna, de vill inte lyssna eller så har de egna saker att bekymmra sig över. Jag vet iofs. att jag har en tendens att tona ner allt som är dåligt och inte berätta vad jag verkligen känner också och det hjälper ju inte riktigt. Det känns som jag inte har någon kontroll över något och att all skit som händer är för att jag förtjänar bara skit.

Äta nyttigt, undvika sötsaker

- Dels för hälsa, tar jag bort sockret(vilket jag får i mig ganska mkt) tror jag uvi:n kan försvinna för gott, å så ska jag äta mer frukt å grönt, är lite dålig på det nu. Dricka mer vatten för det är jag också dålig på.

Sen är ju chips faktiskt godare än godis…

Så här blev det: Har gått upp ca 5 kilo sedan januari, å det är inte bra. Jag mår skit utav det å jag kan inte ha mina snyggaste jeans längre. Väger nu 57 å har aldrig varit över 55 förut. ÅNGEST!!! Jag äter för mycket godis jag tränar inte, å mina rutiner är helt fucked-up efter att ha bott ihop med en ”nattmänniska” en tid nu. Jag ska gå ner till 50 innan juni(så jag kommer i bikinin), tror inte jag kan det men 15 maj ska jag väga 53 iaf. Man måste ha delmål =) Men mer frukt har det blivit iaf. men jag är fortfarande dålig på att dricka, vet inte varför men jag tycker det är så äckligt.

Så här är det: Nu väger jag 60 kg och jag känner mig ful och äcklig, jag äter för mycket och i stort sätt bara onyttigt, jag dricker fortfarande inte vatten som jag ska, det är så äckligt, jag gillar inte att dricka. Har funderat på att banta ner mig, nu när jag inte har så mycket aptit  utan bara trycker i mig saker ändå så skulle det ju bara funka bra men jag orkar inte bry mig.

Inte hålla tillbaka mig själv och min personlighet

-Som jag nämnde ovan så har jag lite komplex för mig själv, min person mest.

Men det ska jag ändra på, å sen ska jag våga ”va mig själv” mer.

Hur det nu är…

Så här blev det: No change, det har snarare blivit värre, förut vågade jag prata inför människor, men igår blev jag nervös över det med. Men mitt problem är fortfarande att prata MED människor. Det är så jobbigt.

Min låga självkänsla gör att jag har svårt att va mig själv för då tror jag att alla kommer tycka jag är flummig å ointelligent etc. Men jag kan inte låtsas vara någon annan heller så då blir jag istället Ingenting alls.

Men jag tror självkänsla is the key to this problem. Då är det bara hur man fixar en självkänsla…

…kanske prozac?

Så här är det: Värre, jag hatar mig själv och jag blir förvånad varje gång någon säger något positivt om mig. Jag kan inte va mig själv för jag är bara fel jämt, jag måste tänka på vad jag säger och gör hela tiden och när jag försöker, typ på arbetsintervjuer så blir det bara fel. Jag är verkligen inte någon social människa, det blir ju bara fel jämt. Det bästa är när jag bara är själv och inte behöver göra nåt, då behöver jag inte bevisa att jag är nåt eller kan en massa saker(vilket jag inte gör).

Jag gillar inte mäniskor men jag vet också så fort jag säger det att det inte är sant, jag vill bara inte att dom ska. Slå innan du blir slagen liksom.

Jag funderar på allvar att börja med någon form av lyckopiller men jag vill inte ha vadsomhelst, en del såna saker har ju inte så roliga bieffekter, typ att man går upp i vikt eller blir mer deprimerad. Fast egentligen kanske jag bara funderar på det för att få tag på piller  så jag kan se vad som händer om jag tar alla på en gång.

Just nu är det inte så bra och bara för det verkar bra behöver det inte va det, jag är en grymt duktig skådespelerska.

När man är deprimerad så kan man skratta och vara glad, det märks ju oftast inte att man mår dåligt.

”It’s not who you are underneath, it’s what you do that defines you”- Batman begins

Alltså är jag inget